förlåt,
Mina vänner som är med här är så underbara. Jag är INTE värd att bli behandlat så bra, jag är inte värd något igentligen. Jag hatar verkligen mig själv. Jag vill vara perfekt. Jag lådsas vara det, ni vet "perfekt". Alltid glad, hjälper till,stöttar alla, tar hand om allt till alla andra. Jag älskar det, men det blir jobbigt tillslut.
Om jag inte skulle göra det så skulle jag inte umgås med någon, det skulle jag aldrig vara värd. Aldrig, jag är inte värd att vara här heller. Men jag älskar det i alla fall. Jag har inte kännt mig tjock en enda gång sen jag skrev sist.. DET ÄR SJUKT! Jag är överlycklig. Maten går jätte bra. äter alla mål, jag är så duktig. Jag har också blivigt ännu bättre på att laga mat.
Idag till lunch så kokade jag först bulgur medans jag la in lax i ugnen. Sen gjorde jag en jätte god fisksås till . Sedan tog jag ut laxen efter 15 minuter och la bulgur på sidan runt formen och hällde sedan över såsen, ställde in i ugnen igen i 5-7 min. Inget svårt, men super gott. Salta peppra när man tagit ut den och vips en snabb,god lunch eller middag.
Jag kommer skriva dåligt den här veckan, men stanna kvar. När jag kommer hem blir allt som vanligt igen. NEJ! Jag vill inte vanligt, jag vill må bra.
Milla, duktig du var med måltiderna, och jag vet att det gör ont! Men det går över. Det har gjort det på mig nu, ja det är sant! Otroligt.
Kram och hoppas ni har haft en super bra vecka! (inga bilder pga segaste datorn någonsin eller rättare sagt internet)
jag är superglad att du känner som du gör! Nä, jag har kommit till en punkt där jag känner att det är för tufft, tråkigt & skitjobbigt att leva detta liv med svälten & tankarna på mat & kroppen. Nu är det dag 3 som jag ätit alla mål förutom kvällsmålet.
Mina känslor går uppochner. Känner mig som en galning. Kan vara lycklig ena sekunden för att sedan tycka att jag är värdelös som inte fortsätter att vara smal.Eller att det är så jobbigt att leva med denna ångest. Kring fträning & mat, alla tvångstankar. Så less, less på denna sjukdom.
hej.. måste skriva ditt någon. vet inte vem, måste bara tömma mina tankar. Allt är så jobbigt. Så jobbigt att jag inte tycker att det är svårt; att jag äter, tom mer än mitt matschema. Orkar inte vara hungrig mer. Orkar inte svälta eller plåga mig själv mer. Men så fort jag går till SCÄ så får jag panik. Faller tillbaka, vill inte visa att jag klarar det. Fattar inte varför, för jag hatar att vara där. Hatar att vara ynklig och behöva deras hjälp. Men livrädd att visa framsteg och att jag klarar mig.
Tänker att livet är bättre utav min anorexi; jag kommer inte må bättre eller få roligare om jag går ner. Men livrädd för att gå upp, men orkar inte att inte äta längre... Alla jag ser dömer jag, alla är smalare och ingen ser att jag är sjuk. Vill bara att alla ska se. Men ingen ser. ingen säger något.. hatar det här.
